Den här bilden betyder något speciellt för mig. Den ger en sån känsla, en sån otrolig kick!

Det är precis innan en kentkonsert, eller faktiskt innan förbandet till kent.
Människorna börjar tängas, fler och fler går in på ståplats, min puls blir högre och högre för varje minut.

Till just den här spelningen hade jag gjort ett enormt misstag, mitt största misstag någonsin inom musiken. Jag hade råkat klicka till mig en sittplatsbiljett istället för en ståplats. Det funkar bara inte för mig att ha sittplats på en kentspelning. Inte på någon konsert faktiskt, ska det va så ska det. Sittplats.. Då kan jag lika gärna stanna hemma..

Jag irrade runt som en galning i Lisebergshallen och försökte få folk att byta med mig, en äldre kvinna var nära att säga ja, men hennes sällskap övertygade henne att inte göra det. Jag såg förbandet från sittplats, eller medans jag sprang runt i ren panik och försökte hitta en lösning. Jag försökte smyga in på ståplats, spela dum och inte fatta att jag hade sittplats, men det gick förstås inte.

Förbandet var klara, gick av scenen. Vid det här laget hade jag panik, JAG KAN INTE SE KENT FRÅN SITTPLATS!! Snart skulle dom börja, det visste jag. Fler och fler människor trängdes fram vid staketet, jag borde vara där. Istället står jag så långt bort jag kan komma, på andra sidan gränsen. Det kunde lika gärna vara mil fram till scenen. Jag ville bara fram. Min enda önskan, sen skulle mitt liv vara fullbordat. Det var vad som gick runt i huvudet på mig då i alla fall.

Jag frågade varje människa jag mötte, fick nej efter nej, efter nej.. Jag var nära att tappa fattningen och bara sätta mig ner och gråta. DÅ kom räddningen. gud hade skänkt mig en ängel, en underbar människa.

Det var ett helt gäng killar, 5-6pers som gick upp för trappan till arenan. Jag hade nästintill tappat hoppet när jag frågade en man bredvid dessa om han inte kunde tänka sig att byta med mig. Det blev ett nej. MEN, där kom ändå räddningen. En av killarna i gänget bredvid hade hört min önskan och kom fram till mig. Han hade två biljetter i sin hand. TVÅ BILJETTER, som han gav till mig.

Min lycka var total. Jag vet inte om jag någonsin varit så glad som jag var i den stunden. Det var nästan så jag hoppade upp och ner i förtjusning och jag ville bara krama sönder den här underbara, fina människan!

Jag kramade honom inte, men jag tackade, ca tusen gånger för hans givmildhet. Jag var så lycklig och bara log, energin i mig pulserade och jag trodde nästan jag skulle sprängas så lycklig var jag. Jag tackade honom än en gång, sen sa han åt mig att jag nog borde springa ner nu om jag ville ha en bra plats också. Jag nickade, log till tusen, vände mig om med tårade ögon och sprang ner till ståplatsen.

Det är utan tvekan det finaste en människa har gjort för mig, och jag ångrar att jag inte tackade honom nog mycket.

Jag smög mig fram genom folkmassan- till staketet, där jag hör hemma. Och njöt i fulla drag av ännu en fantastisk spelning.

Tänk vilka otroliga människor det finns.

TACK

En person jag vill träffa just nu

ELIN. Saknar min andra hälft typ.

Måste bli en resa till England snart. 

♥ Me miss ya.