Jag borde göra så mycket annat än att sitta här, så som det så ofta är. 

Diskberget växer sig allt större och kläder ligger fint utspridda över hela lägenheten. 

Men jag kunde inte låta bli att fastna framför svt och Utøya. Man minns, gråter och hedrar. Mikael Wiehe var precis med och han påminner mig om den där sommardagen i karlskoga när vi träffade honom - jag, Elin och Viola. Jag har ett så himla fint kort därifrån. Så glad, som alltid. Tankarna rinner iväg till minnen, skratt och sorg.

På Utøya minns man, hedrar, skrattar och sörjer. Allt på en gång, en salig blandning.

Det är redan ett helt år sedan.

Det är mer än så sen Viola togs ifrån oss, men sorgen från den dagen är fortfarande lika stor.

Jag älskar och saknar dig, min fina fina vän ♥