Tre år, en månad, två veckor, sex dagar.

Precis så länge har ni fattats oss, precis så lång tid har det gått sedan Gud tog tillbaka två av sina finaste änglar.

Jag pratade med Matilda om detta häromdagen, när hon var här och hälsade på. Och det blir inte lättare att prata om. Varje gång namnen sägs, varje gång jag tänker på er så måste jag kämpa för att kunna hålla samtalet uppe. För att inte förlora mig själv i sorgen efter er. Men vi pratade om just det, att det är okej. Att det faktiskt bara gått tre år, att man inte kan sätta ett utgångsdatum på sorg. För den finns alltid där, och den kommer alltid att finnas där. Så länge vi minns. 

Och jag tänker aldrig sluta minnas, för ni lever kvar i våra minnen. När jag tänker på Viola så tänker jag tillbaka på alla fina minnen. Jag tänker allra främst på ett av mina favoritminnen från Italien, när vi var där med fotbollslaget. Det var väldigt mycket skratt på den resan, väldigt mycket glädje. Men mitt i den här härliga glädjen så har både jag och Viola två pojkar hemma i Sverige. Och vi saknar dessa pojkar en hel del, det var ändå relativt nytt för oss båda, speciellt att vara ifrån dem i över en vecka. Så för att hjälpa varandra i saknaden så pratade vi mycket om det, vi delade på känslan så att det blev lättare, vi förstod varandra. Och det bästa, vi gick hand i hand och låtsades att den andres hand var pojkens hand. Det kändes så bra, det halverade saknaden att dela den med varandra. Och nu i efterhand är det ett av mina finaste minnen med Viola, hand i hand på gatan precis intill stranden i Italien, där vi delade varandras saknad.

Nu är det jag som saknar, och det är en större saknad än jag någonsin tidigare känt. Just för att jag vet att det kommer dröja alltför lång tid innan vi ses igen. Dock så vet jag att jag inte heller denna gången är ensam om att sakna. Jag har så många vid min sida, jag har de bästa vännerna som delar den här saknaden med mig. Även om vi just nu inte ses alls ofta, eller kanske inte pratar om det så ofta som jag skulle önska, så vet jag att jag aldrig kommer vara ensam i saknaden.

Tillsammans genom allt. 

Älskade, Saknade, Viola.

Älskade vänner.

Alltid älskad, Alltid saknad, Aldrig glömd

Jag borde göra så mycket annat än att sitta här, så som det så ofta är. 

Diskberget växer sig allt större och kläder ligger fint utspridda över hela lägenheten. 

Men jag kunde inte låta bli att fastna framför svt och Utøya. Man minns, gråter och hedrar. Mikael Wiehe var precis med och han påminner mig om den där sommardagen i karlskoga när vi träffade honom - jag, Elin och Viola. Jag har ett så himla fint kort därifrån. Så glad, som alltid. Tankarna rinner iväg till minnen, skratt och sorg.

På Utøya minns man, hedrar, skrattar och sörjer. Allt på en gång, en salig blandning.

Det är redan ett helt år sedan.

Det är mer än så sen Viola togs ifrån oss, men sorgen från den dagen är fortfarande lika stor.

Jag älskar och saknar dig, min fina fina vän ♥

Jag träffade Anna häromdagen, hon berättade att hon sett kortet vid din grav. Kortet på oss fem, leende, glada en vacker sommardag i våra hemmagjorda Winnerbäcktröjor mitt framför scenen. Vi hade varit där alldeles för tidigt, men det gjorde ingenting för vi var i så bra sällskap. Det var en under   bar konsert, jag minns att han såg oss och log när han sjöng den välkända texten till "Du hade tid". Vi pratade om det efteråt "såg ni blicken?, han log och såg oss, han verkligen SÅG oss!" 

Det var lycka, det var ren och skär lycka som jag bär med mig varje dag. Lyckan av ditt skratt, ditt leende, dina fina ord och allt som du utstrålade. 

Jag är så ledsen över att inte kunna dela några fler såna ögonblick med dig, så ledsen att jag inte kan minnas med dig, och skratta som förr.

Du fattas oss Viola. 

Vissa dagar är värre än andra.

Det är som en mardröm man aldrig vaknar upp ur.

Det gör ont i hela kroppen av saknad. 
Hjärtat gör ont.

Smärta

Saknad

Kom hem vår Ängel, du hör hemma här.

Ett halvår har gått, trots saknaden har tiden runnit iväg alldeles för fort. Tiden utan dig är inte densamma som förut. Den är tom, men fylld av saknad. Den är jobbig och svår, men fylld av fina minnen. Ditt leende värmde alltid. Och du log ofta. Du gav mig så himla mycket, Viola. Du gav en himla massa fina minnen, värdefulla minnen som jag alltid kommer ha kvar. Du gav mig styrka och självförtroende. Du gav mig kärlek och vänskap. Du var en underbar människa och vän, en sån man har kvar hela livet.

Du fick nästan 20 år hos oss, och du hann med så otroligt mycket. Du lyste alltid Viola, precis som Winnerbäck säger. Du hade en glädjeinverkan på alla omkring dig. Du fick folk att le, att skratta. Du lyste upp omgivningen och var bara så himla underbar på alla sätt! Att du av alla inte får vara kvar hos oss.. Det är inte rättvist någonstans. 

Jag hoppas att du har det bra där du är nu, och jag vet att du samtidigt är här med oss. Skulle jag inte tro det skulle jag gå under. Så jag tror. Jag tror på Dig.

Älskade Viola

Vissa minnen är bättre än andra.
Vissa minnen gör mer ont än andra.

Jag saknar dig Viola. Något så otroligt jävla mycket saknar jag dig.

Kom hem 

Två månader har gått. Och jag förnekar det fortfarande, kan inte se sanningen, vill inte. Du av alla människor, vår fina, fina Viola. Jag tänker på dig varje dag. Jag har skrivit till dig. Men behåller det för mig själv. Jag tror du kan se det ändå, jag vet det. Jag saknar dig. Jag drömmer om dig, drömmer om att det inte har hänt, att du skrattar åt oss som är så dumma som tror på något sånt. Jag drömde om din 20års dag häromveckan. Att jag glömt bort den, att du var här och sa att det inte gjorde något, att du var glad, du log och skrattade. Sen kom jag på att den inte har varit än, att du bara blev 19. Att jag inte kan se dig. Men då var du här, jag bokstavligen slängde mig i dina armar för att jag visste att jag inte hade mycket tid. Jag hoppas bara du vet hur älskad du är (jag vet att jag borde skriva var, men jag vill inte, du ÄR älskad. Och kommer alltid att vara).

Jag saknar dig

 ♥